مصحف الثريا

بِسْمِ ٱللَّهِ ٱلرَّحْمَٰنِ ٱلرَّحِيمِ عَبَسَ وَتَوَلَّىٰٓ ۝١

MED BISTER min vände han sig bort

أَن جَآءَهُ ٱلْأَعْمَىٰ ۝٢

när den blinde mannen kom fram till honom.

وَمَا يُدْرِيكَ لَعَلَّهُۥ يَزَّكَّىٰٓ ۝۳

Och kanske skulle han - hur hade du kunnat ana detta? - [kanske skulle han] ha vuxit i renhet

أَوْ يَذَّكَّرُ فَتَنفَعَهُ ٱلذِّكْرَىٰٓ ۝٤

eller ha tagit emot och dragit nytta av vad du skulle ha sagt [honom]

أَمَّا مَنِ ٱسْتَغْنَىٰ ۝٥

Den som inte tror sig behöva [Gud och Hans ord],

فَأَنتَ لَهُۥ تَصَدَّىٰ ۝٦

till honom lyssnade du uppmärksamt,

وَمَا عَلَيْكَ أَلَّا يَزَّكَّىٰ ۝۷

fastän ingen kan klandra dig om han inte renas från sin synd;

وَأَمَّا مَن جَآءَكَ يَسْعَىٰ ۝۸

men den som kom till dig med sin enträgna bön

وَهُوَ يَخْشَىٰ ۝۹

och [visade att han] fruktade Gud,

فَأَنتَ عَنْهُ تَلَهَّىٰ ۝١۰

[honom] lät du gå sin väg ohörd!

كَلَّآ إِنَّهَا تَذْكِرَةٌۭ ۝١١

NEJ [låt] detta bli en påminnelse [för dig]!

فَمَن شَآءَ ذَكَرَهُۥ ۝١٢

Och låt den som vill lägga den på minnet!

فِى صُحُفٍۢ مُّكَرَّمَةٍۢ ۝١۳

[Bevarade] på ark som behandlas med vördnad,

مَّرْفُوعَةٍۢ مُّطَهَّرَةٍۭ ۝١٤

hålls de högt i ära, obesmittade av [jordisk smuts];

بِأَيْدِى سَفَرَةٍۢ ۝١٥

[himmelska] budbärare bär dem i sina händer,

كِرَامٍۭ بَرَرَةٍۢ ۝١٦

ädla och plikttrogna [tjänare].

قُتِلَ ٱلْإِنسَٰنُ مَآ أَكْفَرَهُۥ ۝١۷

[Men] genom sin ihärdiga förnekelse av sanningen drar människan på sig [Guds] fördömelse och utestänger sig själv från Hans nåd!

مِنْ أَىِّ شَىْءٍ خَلَقَهُۥ ۝١۸

Av vad har Gud skapat henne

مِن نُّطْفَةٍ خَلَقَهُۥ فَقَدَّرَهُۥ ۝١۹

Han har skapat henne av en droppe sädesvätska och ger henne därefter de egenskaper [som hennes uppgift kräver].

ثُمَّ ٱلسَّبِيلَ يَسَّرَهُۥ ۝٢۰

Sedan jämnar Han vägen för henne.

ثُمَّ أَمَاتَهُۥ فَأَقْبَرَهُۥ ۝٢١

Till sist låter Han henne dö och begravas,

ثُمَّ إِذَا شَآءَ أَنشَرَهُۥ ۝٢٢

och när Han vill skall Han väcka henne till nytt liv.

كَلَّا لَمَّا يَقْضِ مَآ أَمَرَهُۥ ۝٢۳

Men [människan] har inte fullgjort de plikter som Han har lagt på henne!

فَلْيَنظُرِ ٱلْإِنسَٰنُ إِلَىٰ طَعَامِهِۦٓ ۝٢٤

Låt människan se på sin föda:

أَنَّا صَبَبْنَا ٱلْمَآءَ صَبًّۭا ۝٢٥

Vi sänder ned regn i riklig mängd

ثُمَّ شَقَقْنَا ٱلْأَرْضَ شَقًّۭا ۝٢٦

och låter sedan [de spirande fröna] öppna fåror i jorden

فَأَنۢبَتْنَا فِيهَا حَبًّۭا ۝٢۷

och brödsäd växa upp ur den,

وَعِنَبًۭا وَقَضْبًۭا ۝٢۸

och druvor och färskt grönt,

وَزَيْتُونًۭا وَنَخْلًۭا ۝٢۹

och olivträd och dadelpalmer

وَحَدَآئِقَ غُلْبًۭا ۝۳۰

och [andra träd som bildar] lummiga parker

وَفَٰكِهَةًۭ وَأَبًّۭا ۝۳١

och frukter och foderväxter

مَّتَٰعًۭا لَّكُمْ وَلِأَنْعَٰمِكُمْ ۝۳٢

för era egna behov och för er boskap.

فَإِذَا جَآءَتِ ٱلصَّآخَّةُ ۝۳۳

NÄR [Uppståndelsens dag] bryter in [med ett mäktigt dån],

يَوْمَ يَفِرُّ ٱلْمَرْءُ مِنْ أَخِيهِ ۝۳٤

kommer människan att undvika sin broder

وَأُمِّهِۦ وَأَبِيهِ ۝۳٥

och sin moder och sin fader

وَصَٰحِبَتِهِۦ وَبَنِيهِ ۝۳٦

och sin hustru och sina barn,

لِكُلِّ ٱمْرِئٍۢ مِّنْهُمْ يَوْمَئِذٍۢ شَأْنٌۭ يُغْنِيهِ ۝۳۷

ja, var och en av dem skall ha nog av sina egna bekymmer.

وُجُوهٌۭ يَوْمَئِذٍۢ مُّسْفِرَةٌۭ ۝۳۸

Den Dagen kommer några ansikten att stråla av glädje,

ضَاحِكَةٌۭ مُّسْتَبْشِرَةٌۭ ۝۳۹

leende och lyckliga.

وَوُجُوهٌۭ يَوْمَئِذٍ عَلَيْهَا غَبَرَةٌۭ ۝٤۰

Men några ansikten kommer den Dagen att täckas av damm

تَرْهَقُهَا قَتَرَةٌ ۝٤١

och skymmas av svart [rök];

أُو۟لَٰٓئِكَ هُمُ ٱلْكَفَرَةُ ٱلْفَجَرَةُ ۝٤٢

de är de som förnekade sanningen och sjönk djupt i synd.